Det man inte har i huvudet får man ha i benen…

Ensam är stark heter det i och för sig, men ibland vill man faktiskt ha någon att dela upplevelser med! Jag har idag gått två riktigt härliga toppturer. En upp på Nordtoppen (dock inte ända upp eftersom det var så kartongigt och blåsigt) samt en upp på lilltoppen med åkning ner mot soldalen. -6 grader, klarblå himmel och mycket snö.

Det var igentligen meningen att Ricke och jag skulle knata iväg, men han är tokförkyld och kände inte för det… Att låta en sån här dag rinna bort GÅR INTE! Alltså, på med stighudarna och iväg, 2 minuters skråning från stugan så börjar man följa skoterleden uppåt. Som vanligt håller man för högt tempo första kvarten, men sen ställer benen in sig på att gå i ett lagom tempo.

Lyft, skjutfram, tryckner, lyft, skjutfram, tryckner, lyft, skjutfram, tryckner, lyft, skjutfram, tryckner, lyft, skjutfram, tryckner, lyft, skjutfram, tryckner…

Första åket var så bra att jag glömde bort att jag hade en kamera med mig! Orört puder i D-backen, där liften inte går och man får använda egen kraft för att ta sig upp… En otroligt skön backe, med lite lagom lutning. Det är ändå underligt vad feg man blir när man åker själv. När man väl klotar så ringer ALLA alarmklockor i huvudet att det finns ingen kompisräddning här! Blev lite skeptisk mot en sluttning som knakade och sprack också, så jag vände och gick runt den… Troligen helt ofarligt, men kompisräddning i laviner är svårt med bara en person!

Den andra turen gick jag samma väg upp, men istället för att fortsätta upp mot nordtoppen så svängde jag av vänster i korsningen (obs ospårat skämt) och gick upp genom skogen mot lilltoppen… Det känns rätt bra att BARA se sina egna spår och inte någon annans… Tog sedan en välförtjänt rökpaus strax nedanför toppen i ett vindfång och satt och solade en kvart… Livskvalitet? Om man inte knatat en timma för att sedan sitta och njuta av utsikten så är jag tveksam till att man vet vad livskvalitet är…

Ihoppackning a`la ordenligt för att sedan dra en skogsrepa med en ordentlig kullerbytta som avslutning, jag var ungefär en decimeter från att droppa rakt ner i en jämrans bäck! Hade känts lite snopet att behöva åka hem efter bara två åk… Eftermiddagen har sedan tillbringats med Tomas (skidshopen) och mycket lyxig lätttillgänglig off-piste… Bland mycket annat så åkte vi ett trevligt skogsåk ner i soldalen, bristande skare på topen, men helt otrolig snö när man kom ner under trädgränsen. Känns dessutom bra att åkningen börjar funka bra med Scarpa Denali pjäxorna… Dom växer för varje åk så att säga!

Något av det roligaste idag var väl ändå att komma ner till Bistron när Moa, Helena och Solan körde den, snacka om Girl Power… Man var inte riktigt lika ful i mun som vanligt, dessutom såg man kvinnornas hand, det låg bordsdukar på borden… Ballt, får se vad Giles säger när han är tillbaka…

Annan kul grej är att Danne, en av toppkockarna, sagt upp sig och ska köra hamburgeria i backen med start på Lördag… Han och Giles kör tillsammans så då har man ytterligare ett ställe att känna lite extrapengar…

Får väl se hur Pehr haft det i Gränsen ikväll, dax att gå och jobba lite nu 😉

/ p u t t E

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nio + ett =